Snart finns inte många spår kvar av den gamla simhallen. Vart
tog allt vägen? Emaljmålningen med alla simmande och simhoppande atleter? Bastuvärmen?
De pissgula skåpen? Och det kalla vinddraget mellan duschrummen och bassängerna?
Borta.
Men stenen står kvar. Tagen ur sitt sammanhang och omringad av
byggstaket. Hur många barn har inte tagit sats från ingången till gamla
simhallen, tagit i ända från tårna för att bestiga detta berg! Så visst är
glädjen stor över att stenen ännu inte sprängts i småbitar, men nästan lika
stor är oron för att den gamla trotjänaren istället blir en otillgänglig ö i
ett hav av hårda bilar.
